Lite om min släktforskning

Intresset för historia och gamla tider har så länge jag kan minnas alltid funnits hos mig, och det har under tidens gång vuxit sig allt starkare. Tanken på att jag borde börja släktforska fanns under många år, och jag gjorde enstaka insatser under 80-talet då jag gjorde lite kassettinspelningar av bland annat min morfar, men någon forskning i större omfattning blev det aldrig vid den tiden, och under loppet av bara några få år kring mitten av 90-talet fann jag mig plötsligt stå utan varken mor- eller farföräldrar eller ens far att fråga, då dessa blev sjuka och/eller gick bort. Nu var det plötsligt för sent att ställa de där frågorna till dem som man hade velat ställa; vem var det på fotografierna, hur var det att växa upp i byn förr, och var kommer den där chiffonjén i hörnet ifrån?

Jag kände nu att det gick inte att vänta längre – utan började min släktforskning genom att kontakta släktingar, samt även vänner och grannar till mina bortgångna anförvanter. Och jag började inte forska i arkiven, utan jag började intervjua  folk, leta  efter gamla brev, samt inte minst söka efter och identifiera gamla  fotografier. Arkiven finns kvar men människor och minnen försvinner.

Socialt arv eller gener?

Jag är av den uppfattningen att våra gener till viss del styr alla oss människor i vissa riktningar. Detta kan för vissa ses som lite ”politiskt inkorrekt” eller kontroversiellt att påstå att medfödda egenskaper delvis styr oss, men återkommande likheter beteendemässigt hos släktingar som aldrig har träffat varandra kan knappast hela tiden vara en slump.

Naturligtvis är våra liv inte allena beroende av medfödda egenskaper, utan vi formas också av det sociala arvet med alla våra öden och äventyr och erfarenheter vi får under livets gång. Att försöka sätta en siffra på vad som har störst betydelse är nog vanskligt utan nöjer mig här med att påstå att de båda spelar stor roll; det kan vara svårt att med säkerhet säga att ”det och det lynnet” beror på ”de och de generna från den och den sidan”, eller på det sociala arvet "för att hans far var sådan".

Fotografier:

En av många bortglömd del släkt – och hembygdsforskningen är gamla fotografier och vad de kan berätta. ”Ett fotografi säger mer än tusen ord”, må vara ett slitet uttryck, men faktum är att många nog håller med mig att om man t ex hittar ett foto på  farfars farsfars far född år 1806, så ger det automatiskt så mycket mer känsla och ett intresse för den personen än om det bara var ett ”namn i en kyrkbok”.

Oftast är det dock tyvärr så att de flesta har inte gjort någon notering i sina gamla fotoalbum om vilka bilderna föreställer. Detta problem ställs man allt som oftast inför då man besöker släktingar och ytterligare foton dyker upp. Då jag först började mina försök att identifiera foton hade jag ingen större förhoppning om att jag någonsin skulle kunna få reda på flertalet bilder vilka det var, men med tiden visade det sig att med lite envishet, förfrågande hos släkt och vänner, jämförande vilka kort som finns på olika håll i släkten,  inhämtande av information om gamla fotografer och mode samt uteslutningsmetod, så går många även riktigt gamla bilder att identifiera.

Ut och fråga – nu!

Att släktforska är enligt mitt förmenande således inte bara frågan om att lära sig mer om var man kommer ifrån, utan ger också en möjlighet att till viss del förstå vem man är och varför. Att släktforska är att lära sig om sig själv!

Prata med folk – inkluderande även dig själv (!) - och skriv ned eller spela in dem medan tid är och de lever och är krya. Väntar man för länge försvinner information ohjälpligt för all framtid.

Således: Börja inte med arkiven – börja med "gamla moster Berta"!