Emil Sandberg och smeden Axel Hulterström begav sig tillsammans till amerika. Här följer diverse utdrag ur S H Almqvists "Amerikafararna"- detta bör i princip vara verklighetsunderlaget, även om namnen är lite omkullkastade bitvis:
Tiderna i Amerika var de uslaste man kunde tänka sig. Eländet gick ut över alla. Arbetslöshet och allehanda indragningar överallt. Kanske det till en del berodde på skönmålningarna i tidningarna, folk strömmade till från alla håll som gräshopporna i Egyptens land en gång.
De bodde i ett ynkligt kyffe för en spottstyver i veckan. När magens knorrande av hunger blev för svårt, då var det till att gå på frilunch på en saloon. Där tillämpades ett utmärkt system, i höga toner prisat av Amerikas tiggarkår. Gick det att uppbringa fem cent berättigade det till ett glas öl, som i sin tur öppnade vägen för tilltugg från ett dignande smörgåsbord med inkokta grisfötter och kallskuret i en lång rad. Där var det att svälja så mycket i hastigheten gick samt förse varje ficka med en macka. Så var frukosten undanstökad, enkelt och billigt.
Man slog sig i lag med en Åstabo som hade bössa med sig. Begav sig utanför Chikago för att sikta rätt på en av de otaliga vildkaninerna. Stekte den vid ett stenrör, saltade lagom, det blev en smaklig spis till de vid frilunchen tillägnade smörgåsarna, tillika med en halv öl. Så var det att återta sin plats vid paraden i gatläggningen, i händelse någon skulle ledsna, tröttna eller rentav stupa...På kvällen sökte man sig hem till sin kupa...och tänkte på gamla Klavre. Balunsen i drängastuán och messemarsdansen! Sandberg var musikalisk, hade fiol och spelade de gamla låtarna, som man dansat efter därhemma.
Efter legio misslyckade försök lyckades Sandberg genom en agent få jobb på en verkstad i Boston. För Hulterströms del var det alltjämt omöjligt. Han stannade kvar i Chikago. Det var en prövningens tid.
När Albertina Sandberg gick och väntade på att få en amerikabiljett med posten för överresa till sin man med barnen, då råkade hon en dag se ut genom ett fönster i Klockaregården - där ute vid backen steg Emil Sandberg av från en skjuts och kom livs levande tillbaka! Han hade fått åka med Klavre drängar från Växjö. Helbrägda var han åter...frid...fröjd...glädje! De skyndade att skriva till Hulterström. När han fick brevet anträdde han genast hemfärden.
Recension från Bibliotekstjänst år 1926